Tyst.
Allt var så tyst.
Cessie tittade ut över den spegelblanka sjön medans tankarna for runt i hennes huvud. Det bildades stillsamma ringar från fiskar på vattenytan och det var alldeles vindstilla. Hon satt på bryggan en ljum sommarkväll nångång i Juni. Hon var ensam vid sjön en dryg kilometer från sitt hus.
Hon var 17 år och hade en vän, sin sköldpadda Evert. Ensam. Hon kände sig så enormt ensam. Det kändes som om hon var den enda i hela världen. Hon tittade ner på sin spegelbild i vattnet och såg sitt ansikte. Vem skulle vilja vara kompis med en sån lögnare som jag? Tänkte hon.
Hon spottade ner i vattnet och spegelbilden dog ut.
2 år tidigare när hon hade gått i grundskolan hade hon haft massor av bästa vänner. Men en dag gick allt snett.
Hon började tänka tillbaka på den tiden då hon var lycklig. Hon hade vart med sina vänner dag ut och dag in, även när hon inte var i skolan. På helgerna hade de haft filmkvällar och pyjamaspartyn och pratade och skrattade alltid åt helgens händelser på måndagarna. Men en kväll var inte en av tjejerna med (Lina) och de skulle sova över hos Jenna. Det hade en riktigt trevlig kväll, de skojade och skrattade och plötsligt började Jenna att prata om Lina. Hon sa saker om henne som jag visste att det inte var sant. Men dom andra höll med henne och tyckte att hon var värsta ”bitchen”.
På måndagen hade hon en klump i magen och ville helst inte tänka på vad som sagts under lördagskvällen. Men det var oundvikligt. Hon bestämde sig och gick fram till Lina i skolan och drog henne lite åt sidan. Hon berättade vad som sagts och Lina vart ledsen. Cessie bad om ursäkt och Lina tog tacksamt emot den. Hon sa noga åt henne att inte säga något till dom andra att hon talat om sanningen. Helgen därpå skulle de ut och bada. Det var sommarlov och de skulle ha riktigt kul. Väl framme vid badstället packade Cessie upp sin handduk och gick bakom en buske för att byta om. Hon tänkte på att dom andra tjejerna inte hade varit så öppna som de brukade vara mot henne. Men det var säkert ingenting tänkte hon. Hon gick tillbaka till dom andra och såg att dom tittade konstigt på henne. Hon gick fram för att fråga vad det var men dom sa bara, Kom så badar vi! Så de vadade ut i vattnet. De andra följde tätt bakom henne och plötsligt grep Lina tag i hennes arm. De andra två grep också tag i hennes armar och höll i ett stadigt grepp. Hon fattade inte vad det var frågan om. Tillslut stod Jenna framför henne i vattnet. ”Din lögnaktiga jävla Bitch”. Sa hon. ”Du har snackat skit om Lina och sen säger du att det var jag? Asså vi hatar dig! Du kan dö ditt äckel!” Nästan skrek hon. Cessie förstod ingenting. Det var ju Jenna som snackat om Lina inte hon. Och varför var Lina med på det här? Falska. Så Falska. De sänkte ner henne i vattnet. Hon försökte slita sig loss i panik. Men det hjälpte inte. Hon kände luften försvinna ur henne och greppen lossna. Hon låg kvar i vattnet men rörde sig inte, de gick. Hon fick plötsligt panik igen och vaknade upp på stranden. Inspolad av de kraftiga vågorna, och reste sig upp och gick till sina kläder och handduk. Men de var borta. Hon hittade sin nyckel till cykeln och trampade hem utan en enda tanke. På vägen hem såg hon en papperskorg och där låg hennes kläder.
Hon brydde sig inte.
De sista två åren i grundskolan hade de plågat henne med fula ord och olika rykten. I två år hade hon varit ensam. Nu gick hon på gymnasiet och såg dem bara på stan nångång ibland och tog omvägar för att slippa stöta på dom. Det högg inom henne när hon såg dem.
Hon var så ledsen.
Hon var en lögnare. Ljög jämnt. Om det som hänt den dagen. Hon hittade på massa som inte var sant, hon ville glömma den dagen och sa att de fortfarande var bästa vänner till sin mamma.
Hon ville försvinna. Det största sveket i hennes liv var från hennes egna bästa kompisar.
Hon hade gråtit skrikit och ville bara försvinna. Hon ville glömma.
Hon tittade ner på spegelbilden i vattnet igen och fällde en tår.
Hon reste sig upp och gick till slutet av bryggan där det låg en båt. Hon satte sig i båten och rodde ut. När hon var mitt på sjön studerade hon ankaret som låg inlindat i ett rep i båten. Hon satt där i minst en timme. Tänkte och tänkte. Tillslut grep hon tag i repet och lindande det runt sin fot. Hon tog tag i ankaret och ställde sig försiktigt upp och tittade en sista gång ut över sjön. Sen hoppade hon. Hon sjönk och sjönk tills hon fick en skön, nästan fridfull känsla. Hon kände luften gå ur henne och hon kände hur smärtan försvann. Hon log.
Sen blev allt svart.
Stephanie♥