Jag hade just gjort mig redo för staden när min mamma ringde. Hon var förtvivlad och jag förstod att det hade hänt igen. Det hände ungefär några gånger i månaden. Jag var vuxen nu och jag hade lite mer att säga till om. Förut var det värre. Då hände det nästan varje dag, så många gånger jag har sett min mamma gråta, så många gånger hon har sagt att allt kommer bli bra igen. Men det blir ju inte bra. Det blir bara värre.
Jag försökte lugna ner henne och bad henne åka hem till mig. Hon hade nycklar till mig så det var inga problem och jag hade plats men min pojkvän gillade inte inneboende och jag förstår att det är hemskt av mig att skicka tillbaka henne hem till sig igen men vad ska lilla jag göra? Jag vågar heller inte säga till mamma att jag gjort samma misstag som hon en gång gjorde. Jag vill inte belasta henne med det för hon har sitt eget att tänka på.
Varje gång hon ringde visste jag vad hon skulle säga. Hon skulle gråta och säga att det gjorde ont, men att det skulle bli bra igen bara hon fick komma hem till sin dotter och vila sig några timmar.
Jag måste hjälpa henne bort från honom, hade jag tänkt många gånger men det blev bara värre så fort ja sa något till honom. Det var som att riva i ett nästan nyläkt sår. Det repade bara upp sig mer och mer.
Jag vet att jag borde ta tag i min egen situation också men det är inte så lätt som man tror. Man bara står där och tar emot slag efter slag. Man försöker ta sig därifrån, bort från allt men man kan inte. Särkilt inte när man har småbarn som blir hotade till livet så fort man försöker öppna ytterdörren. Mamma ville bli fri men jag kunde inte hjälpa henne på ett tillräckligt bra sätt så hon skulle kunna få det helt bra.
Mamma, min mamma. Ja ville inte se henne gråta mera, ja ville se henne le. I mitt 34 åriga liv hade jag aldrig sett mamma le riktigt ordentligt. Han kom in i vårt liv när jag var ungefär tre och sen dess hade det pågått. Jag har sett henne ta emot slag efter slag men hon var stark. Hon grät inte ens. Bara en gång men det var den gången hon fick åka till sjukhus. Annars kunde smink dölja väldigt bra. Men det var inte speciellt tillgivande det heller, då var hon tvungen att köpa mera smink och då blev det dyrt för då kunde han inte gå och köpa sina öl och sin sprit som han klunkade i sig. Mamma hade sagt att i början var det kärlek men sen hade det gått över till hat. Vad är kärlek undrar jag? Han vägrade att lämna henne men allt handlade egentligen bara om stolthet. Han var stolt över att kunna visa att han var starkare än henne. Att han kunde slå henne tills hon var tvungen att krypa iväg. För mig gäller samma sak. Mina två barn vågar inte ens prata med mig längre för de ser hur bräcklig jag har blivit. Allt är som ett svart hål i mitt liv nu förtiden. Jag vill hjälpa min mamma men jag kan inte jag vet hur det är. Jag vet hur det känns. Ingen ska få behöva lida så som min mamma och jag gör. Mamma får inte avsluta sitt liv genom att bli ihjälslagen av honom. Jag vill inte avsluta mitt liv på det sättet heller men jag älskar ju honom och han älskar ju mig. Det är ju egentligen mitt fel när han slår mig för det är ju jag som gör fel saker. Han måste bara lära mig hur man uppför sig.
Mina tankar for genom mitt huvud när jag lagt på luren. Mamma skulle komma över och jag skulle gå hem från stan. Den här gången skulle bli som alla andra gånger. Han kommer hem, Mamma måste ut, hon kommer hem, och förhoppningsvis har det lugnat ner sig. Jag kan inte hjälpa henne, de som slår måste inse själva vad kärlek är innan det kan bli slut på allt. Det är lika lång väg till himlen som det är till helvetet. Men helvetet är innanför min ytterdörr.
Stephanie♥